Vasallstaten Salòrepubliken inrättades av tyskarna juli 1943 vid den lilla staden Salò vid Gardasjön i norra Italien. Där blev den avsatta diktatorn Benito Mussolini marionett i en radikaliserad fascistisk stat till april 1945.

I Salòrepubliken formaliserades en hårdare antisemitisk linje. Judar definierades nu som fiender till staten, och italienska fascistiska myndigheter deltog under tysk övervakning aktivt i att registrera, arrestera och deportera judar till nazisternas dödsläger.

Detta är det andra avsnittet av två om judarnas öde i fascismens Italien. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Anders Carlberg som är aktuell med boken Mussolini mot Hitler – Judarnas öde i fascismens Italien.

Salòrepubliken utropades officiellt i september 1943 och omfattade formellt norra och centrala Italien, även om dess faktiska kontroll var begränsad av tyska militärstyrkor. Staten styrdes från Salò, en liten stad vid Gardasjön, eftersom det var strategiskt beläget och relativt skyddat från de allierades bombningar.

Ekonomiskt och militärt var Salòrepubliken helt beroende av Tyskland. Den italienska armén hade i praktiken kollapsat efter 1943 och Mussolinis regim kunde bara mobilisera mindre trupper, kallade Black Brigades, som ofta var dåligt tränade och utrustade. Samtidigt förvärrades situationen av de allierades offensiv från söder och den växande italienska motståndsrörelsen.

Salòrepubliken är ökänd för de grymheter som begicks under dess korta existens. Mussolinis regim samarbetade nära nazisterna i deras program för att deportera italienska judar till förintelseläger, och regimen deltog i brutal repression mot partisaner och politiska motståndare.

Efter 1943 intensifierades förföljelserna av judar under tysk ockupation och i Salòrepublikens område. Samtidigt präglades Salòrepubliken av kaos, interna konflikter och en allmän kollaps av samhällsfunktioner, vilket innebar att nazisterna hade den avgörande makten i regionen.

Med hjälp av italienska fascister organiserades systematiska deportationer av judar till nazistiska förintelseläger som Auschwitz. Tusentals italienska judar föll offer för dessa deportationer, något som markerar en dramatisk förändring från den tidigare mer toleranta hållningen.

I april 1945 hade de allierade nått norra Italien, och motståndsrörelsen intensifierade sina attacker. Mussolini försökte fly till Schweiz men tillfångatogs av italienska partisaner nära byn Dongo vid Comosjön. Den 28 april 1945 avrättades han tillsammans med sin älskarinna, Clara Petacci, och deras kroppar hängdes upp i Milano som en varning till andra fascister.

Bild: Italienska trupper i mars 1944 från X MAS (som tillhör RSI-flottan) står i viale Carso nära piazza Bainsizza med RSI Battle Flag, ungefär när denna enhet sattes in för att motverka det allierade strandhuvudet vid Anzio - Nettuno, söder om Rom.

Musik: Giovinezza var det italienska Nationella fascistpartiets kampsång från 1920-talet. Den fungerade som Italiens inofficiella nationalsång från 1922 till 1943. Musik av Giuseppe Blanc och text av Nino Oxilia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var relationen mellan den fascistiska regimen och den judiska befolkningen oproblematisk. Italienska judar utgjorde en liten, men integrerad minoritet som ofta deltog i det offentliga livet. Många hade stridit för Italien under första världskriget, och flera judar var medlemmar i det fascistiska partiet.

Mussolini föraktade antisemitism. Detta skulle förändras när Italien under 1930-talet närmades sig Nazityskland.

Detta är första avsnittet av två om judarnas öde i fascismens Italien. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Anders Carlberg som är aktuell med boken Mussolini mot Hitler – Judarnas öde i fascismens Italien.

Under 1920- och tidigt 1930-tal var antisemitismen främmande för fascistiska ideologin i Italien. Mussolini betonade snarare nationalism, auktoritet och korporativism. Judar kunde både delta i och stödja den fascistiska staten. Vid denna tid ansågs lojalitet mot nationen viktigare än etnicitet eller religion. Många judar, särskilt de som stödde regimens nationalistiska vision, fann en plats inom fascismens ramar.

1938 infördes en raslagstiftning som markerade en avgörande vändpunkt för den italienska judiska befolkningen. Italiens närmande till Nazityskland genom "Stålpakten" och Mussolinis ambitioner att stärka relationen med Adolf Hitler var avgörande faktorer bakom införandet av dessa lagar.

Inspirerade av de tyska Nürnberglagarna förbjöd de italienska lagarna judar från att inneha offentliga tjänster, bedriva vissa yrken, gifta sig med icke-judar samt delta i vissa delar av samhället. Judiska elever och lärare stängdes ute från skolorna och en rad ekonomiska restriktioner infördes för den judiska befolkningen. Judar som inte hade italienskt medborgarskap utvisades ur landet.

Även om Mussolini motiverade lagarna med hänvisning till rasbiologi och det fascistiska projektet var det tydligt att dessa beslut också var ett uttryck för politisk opportunism.

Bild: Benito Mussolini och Adolf Hitler under Mussolinis besök i München 1940. Mussolini införde långtgående raslagar i Italien 1938 för att öka sitt inflytande över Adolf Hitler. Fotograf: Okänd. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Giovinezza var det italienska Nationella fascistpartiets kampsång från 1920-talet. Den fungerade som Italiens inofficiella nationalsång från 1922 till 1943. Musik av Giuseppe Blanc och text av Nino Oxilia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kleopatras maktbas i sitt klientförhållande till Romarriket förlorade sin grund när hennes tidigare älskare Julius Caesar mördades år 44 f. kr. Men några år senare i förhandlingar med generalen Marcus Antonius slutade med att de blev ett par som med tiden kom att leva tillsammans i Alexandria.

Men deras tid tillsammans var utmätt då romarrikets andra starka man Octavius till slut valde att krossa dem. Och det är mångt och mycket deras förhållande och Kleopatras död som gjort att hennes namn fortsatt att leva i tusentals år.

Detta är det andra avsnittet av två om Kleopatra av podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Kleopatra – Liv och legend.

Kleopatra VII Thea Filopator var det självständiga Egyptens sista farao. Hon tillhörde den ptolemeiska dynastin som grundlades av Alexander den stores general Ptolemais 304 f. kr.

Efter Caesars död år 44 f.Kr. tvingades Kleopatra återvända till Egypten. Strax innan hon återvände dog dock hennes medhärskare, tillika yngre bror, under mystiska omständigheter.

Senare blev Kleopatra kallad till Tarsos i nuvarande Turkiet för att stå till svars, för att hon inte tillräckligt aktivt stött romarna. Drottningen kunde dock rättfärdiga sig, eftersom hennes hållning mot Caesars mördare alltid varit fientlig. Vid deras första möte kom Kleopatra, smyckad som Afrodite, på ett förgyllt fartyg med segel av purpurtyg och åror av silver och mötte Antonius på floden Cydnus. Liksom Caesar lät Antonius sig förföras av Kleopatra.

Kleopatra och Antonius fick tre barn tillsammans och den romerska generalen vistades oftare i Alexandria än i Rom. För att kunna ingå äktenskap med Kleopatra lät Antonius till sist förskjuta sin hustru Octavia, vilken han gift sig med för att bibehålla sämjan med den andre romerska imperatorn, Octavianus.

Men Antonius hade, genom sin hängivenhet till Kleopatra och det österländska, minskat sitt intresse för romarna, på samma gång som Octavianus samlade allt mer makt i Rom. Till slut kom en brytning (32 f.Kr.) mellan de båda imperatorerna och krig uppstod mellan Västra Romarriket med Octavianus på den ena sidan och det Östra Romarriket med Antonius och Kleopatra på den andra.

I det avgörande sjöslaget vid Aktion (latin Actium) den 2 september 31 f.Kr. förlorade Antonius och Kleopatra sin flotta och på våren 30 f.Kr. kunde segraren Octavianus komma till Egypten. Kleopatra påbörjade i hemlighet förhandlingar med Octavianus, beredd att offra Antonius.

Enligt myten skall Antonius falskeligen ha underrättats om att Kleopatra tagit sitt liv. Han skall därefter ha bestämt sig för att ta sitt eget. Vid sitt sista andetag skall han dock ha fått visshet om att underrättelsen om Kleopatras självmord var falsk. Kleopatra försökte få hjälp hos Octavianus, men misslyckades och tilläts inte heller medverka vid hans triumfatoriska intåg i Rom. Fem dagar efter Antonius död begick Kleopatra själv självmord. Enligt två olika legender skall hon antingen ha använt en giftfylld hårnål eller låtit sig bli biten av en giftorm.

Lyssna också på Mordet på Caesar och Pyrrhos – på fel sida i historien i kampen om världsherraväldet.

Bild: Kleopatras död av Reginald Arthur [fr] (1892), Wikipedia, Public Domain

Musik: Ambient Background Middle Eastern Atmosphere av Volodymyr Piddubnyk, Storyblocks Audio.

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.